Rastlös

Skitväder ute, sjuka barn inne och jag börjar snart klättra på väggarna. Lyckades i alla fall sitta och mysa i soffan med tjejerna, äta glass och titta på Emil utan problem en liten stund. Det är ju bra. Men nu är jag så rastlös att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Läste nyss ett reportage i LevaPS! om en tjej vid namn Annelie Pompe som gjorde mig så himla uppe i varv. Hon har bestigit två av världens högsta berg (målet är att bestiga det högsta berget på varje kontinent), har världsrekord i fridykning (126 meter ner i Röda havet) och är just nu i full färd med att bestiga Mount Denali i centrala Alaska.

Här är för övrigt ett häftigt filmklipp med en fridykare som ni måste se. Så coolt!

Jag vill också! Inte bestiga de högsta bergen i världen, eller fridyka hundra meter ner i det blå kanske men jag känner att jag vill göra något, visa mig själv att jag är bra på något, att jag kan mer än jag vet om. Om det nu blir milen och Å-varvet, dykresan till Röda havet med folk jag inte känner eller något helt annat som får mig att upptäcka mina egna dolda sidor, det vet jag inte. Men i år ska jag verkligen ta mig för en himla massa jag aldrig har gjort.
Så det så. :)

Appropå tår...

Igår googlade jag på "bruten tå" och hamnade på den här bloggen. Inlägget är skrivet 2006 men än idag skriver folk kommentarer efter att ha hamnat där via google, och alla beskriver de en himla massa olyckliga situationer med hur de har skadat sina tår. Började läsa igenom alla 146, eller vad det var, och det är fan humor på hög nivå :) Det var riktigt roligt att läsa och jag glömde för en kort stund bort värken i tån.

Attans...

Gå på ett golv fullt med vatten iklädd urtjusiga foppatofflor är inte att rekommendera. Igår gjorde jag just det. Moa hade lyckats hälla ut hur mycket vatten som helst över hela köksgolvet och även om jag gick försiktigt så lyckades jag ändå klanta till det så jag halkade och tårna veks in under foten på nåt konstig vis. Det gjorde ont som f-n, som det alltid gör när man slår i tår, och min första tanke var att "ajdå, nu bröt jag nog stortån". Tillbringade resten av em/kvällen med foten i högläge och det gjorde inte så fasligt ont trots allt. Sen kom svullnaden och den började se mer och mer konstig ut och skiftade även färg så nu är den alldeles blå.

I vanliga fall hade jag tänkt att det där läker av sig själv men nu är det ju så att jag ska springa Åvarvet om mindre än tre veckor och då kan det ju vara bra att veta exakt hur illa det är ställt med den fula, blåa tån. Den har dessutom blivit blåare och mer svullen idag på jobbet. Så efter att min goa kollega och vän (tack Annelie) hade hjälpt mig med att tejpa tån, och vi insåg att vi egentligen inte alls visste vad vi höll på med, så ringde jag Vårdcentralen dit jag fick komma ganska snabbt. Därifrån fick jag remiss till röntgen och fick sedan prata med en ortopedläkare på akuten som konstaterade att jag har en kapselskada som tar cirka 4-6 veckor för att läka. Kul...

Men vi får se hur det blir. Konditionsträningen får jag väl fixa via cykling, simning eller nåt och om jag inte har ont den 16 juni så tänker jag försöka springa Åvarvet i alla fall. Så det så ;)

Älskade mammor

Idag är det Mors Dag och även om man ska tänka på sin mamma varje dag så kan man ju göra det lite extra idag.

På bilden, från april 2005, syns min mormors mor, mormor, mamma och jag plus lilla Ebbisen som låg i magen då. Tyvärr gick min mormors mor bort bara en månad senare, annars hade vi varit fem kvinnliga generationer.

Hittade en fin dikt som alla mammor kan ta åt sig av, framför allt min egen fina mamsen:

EN MOR
En mor finns med från början
som källan till ditt liv.
Med kärleksfulla blickar
hon följer varje kliv.

Sen livets första måltid
har hon bjudit dig att smaka.
Hon ger dig av sin omsorg
utan krav att få tillbaka.

Hon tas så lätt för given
som lindring av besvär.
Och sällan blir hon tackad
och sedd för den hon är.

I livets alla skeden
förblir hon dock densamma...
Din alldeles unika
högt älskade mamma.

av Siv Andersson

Jag fixade det!

Så har jag då sprungit mitt första lopp, Vårruset i Västerås, tillsammans med omkring 6 000 andra tjejer. Loppet var visserligen "bara" 5 km, men ändå. När jag började springa förra sommaren tyckte jag att 5 km lät snudd på ouppnåeligt och jag trodde aldrig jag skulle orka springa så långt. Men nu är det ofta just den sträckan jag kör när jag är ute och jag vet att jag fixar det utan problem.

Förr tyckte jag att folk var lite knäppa som frivilligt betalade för att springa olika lopp. Dels för att springa överhuvudtaget, vilket jag då inte förstod vitsen med, och dels för att om man nu nödvändigtvis måste snöra på sig löpardojjor och ge sig ut så kan man väl göra det gratis vart som helst och när som helst.

Idag förstod jag dock tjusningen i det hela och jag ser konstigt nog fram emot att ge mig på Å-varvet som då är en sk kvartsmara, om en dryg månad. Märkte att tävlingsinstinkten väcktes ganska rejält idag och trots att jag kände mig hängig med lätt halsont och huvudvärk så kändes det aldrig aktuellt att börja gå. Hade jag dessutom varit på topp vet jag att jag hade gett mer och gjort en mycket bättre tid än jag brukar på den här sträckan.

Summa summarum är jag skitnöjd och känner mig riktigt stolt över mig själv. Fick verkligen värsta kicken av det här, tjoho! :)

Deppdag som gick över till måbradag

Vad glad jag blir av snälla människor. Idag kraschade Ebba med cykeln i en nedförsbacke när vi var ute och cyklade. Hon hade hög fart och det var bara ett under att hon kom undan med några få och små skrapsår på händerna. Det såg riktigt otäckt ut och precis när det hände passerade en bil ute på vägen (vi var på cykelbanan) som snabbt vände och körde tillbaka. Den kvinnliga föraren frågade oroligt oss hur det gick och om vi ville ha skjuts hem (men vi var nästan hemma så det behövdes inte). Sånt värmer och gör mig glad. Tack snälla du, vem du nu var!

Bortsett från den incidenten har det varit en helt okej skön söndag. Den började dock inget vidare då jag vaknade på helt fel sida. Det är väl så för de flesta av oss antar jag, att en del dagar är både bättre och sämre än andra, och idag kändes allt bara så himla meningslöst och det kändes som jag aldrig kommer bli lycklig igen (vilket jag såklart vet att jag kommer bli, men inte vilket år...).

Men med mycket kärlek från mina tjejer, smarrigt chokladbollsfika ute i naturen hos får (plus söta små lamm) och hästar samt studsmattehoppande vändes dagen till att bli ganska bra trots allt och nu har jag gått från ett till typ fem i alla fall på den tiogradiga må-bra-skalan. :)

Syskonkärlek

Man brukar ju lite skämtsamt prata om syskonkärlek när barnen bråkar och slåss. Men det gäller ju såklart även när man som syskon bryr sig om varandra. När man börjar skratta åt samma saker utan att någon annan förstår. När man instinktivt känner att man vill skydda sin bror/syster mot dumma barn, bråkande föräldrar eller vad det nu kan vara.

Jag är tacksam att jag har en lillebror som jag fortfarande kan skratta med åt sånt som ingen annan skrattar åt och som jag kan prata om (nästan) allting med, som jag vet finns där om jag behöver honom. Däremot bråkar vi aldrig längre (men det kanske vänder nu när vi har börjat nätspela schack, eller vad säger du Johan? Tur vi inte kan kasta pjäserna på varandra som förr ;) ).

Jag är även tacksam att jag har fått två små tjejer som redan har fått en så tät kontakt med varandra samt skrattar så de kiknar åt sådant jag inte förstår. Och när de gör små hyss, som på bilden här ovan när de stal undangömt godis ur köksskåpet, blir jag riktigt lycklig inombords och kan inte låta bli att skratta jag också.

När livet känns dystert av olika anledningar så är det då man verkligen måste försöka komma ihåg vad som är viktigt och betyder något.

Ha en fortsatt fin lördag ni som läser detta! <3